dynga

på söndag föll stenen och ett år av förhållande rasade samman. Allt föll På den ända villkoret jag hade sagt till henne och det var ärlighet. Det var hon inte. Otrogen "några gånger" som hon sa fast det bästa med det hela att det händer för 3 månader sen. Så hon har ljugit mig rakt upp i ansiktet i 3 månaders tid och jag fattar inte hur hon orkade.

Men så förbannad och sur som jag borde vara på henne så tycker jag mest synd om hon och jag ber ingen att tycka synd om mig utan jag ber er tycka synd om henne.

Ajja. jag avslutar detta kapitel och börjar på ett nytt.

hej så länge.